Sveriges hemlösa television

Stressade organisationer blir navelskådande organisationer. De sluter sig mot omvärlden och gör sig oemottagliga för extern påverkan. De söker sig till det som är tryggt och välbekant och tar på skygglappar för att dölja det som är svårt att ta in.

De känns igen på att ingen kritik, hur välgrundad och saklig den än må vara, tas på allvar. De pekar ut syndabockar internt och svartmålar externa kritiker. De eftersträvar en ideologisk renhet som kväser åsiktsmångfald bland medarbetarna.

När helst jag slagit på tv:n i jul har jag sett SVT söka trygghet i sin navel. Redan före jul började det med "en fullspäckad, juldoftande timme med julhälsningar från bland annat Svenska nyheter, Skavlan, Antikrundan, Melodifestivalen, Mästarnas mästare, Vem bor här, Nyheterna, Sporten, Sommarskuggan, Luuk & Hallberg, Leif och Billy, Go'kväll och många fler program och profiler på SVT. "

Sedan fortsatte det med en lång rad tv-program om SVT från förr. Berättelsen om tillkomsten av Den vita stenen från 1973, berättelsen bakom SVT:s egen storsatsning Vår tid är nu, Reuter och Skoog om programmet Reuter och Skoog, berättelser om när Sverige fick en andra tv-kanal, Papphammar och dokumentärer om Magnus och Brasse, för att bara nämna några.

SVT:s jultablå handlar inte enbart om varumärkesbyggande. Den är ett uttryck för en längtan. TV-huset hyser en genuin och innerlig längtan tillbaka till en tid när folket, nationen och televisionen var del av samma väv. En tid då Sveriges Television var svenska folkets tv, en folkhems-television.

SOM-institutets mätningar visar att förtroendet för SVT är störst hos vänsterväljare och minskar hos högerväljare. Och högerväljare är en växande del av befolkningen. Förtroendet för SVT politiseras i takt med att politiska sympatier polariseras. Trenden är ny för 2010-talet.

Polariseringen försätter SVT i dilemmat att riskera att få massiv kritik från både höger och vänster, hur de än rapporterar, men SVT har till del sig själva att skylla för denna utveckling. De har tagit för lätt på kritiken och svarat med att utmålat sig själva som en moralisk högtstående front mot smutsiga idéer. Men konsensusen om vad som är moraliskt högtstående och vad som är smutsigt sträcker sig inte bortom tv-husets cykelparkering.

Tittarna förstod att flyktingmottagandet 2015 inte innebar ett "kompetensregn över Sverige". Publiken var inte lika intresserad av att räkna könstillhörighet, "tävla i könsbalans" eller att motverka "gubbtunga dagar". Att SVT tog avstånd från Åkessons uttalanden i partiledardebatten,  skvallrar om programbolagets självbild som moraliskt föredöme och svaga tillit till att publiken själv kan värdera uttalandet.

En allt större del av tittarna känner inte ingen sig i den världsbild som SVT förmedlar. Aldrig har avståndet mellan SVT och svenska folket varit så stort. Försmådd och med ryggen vänd mot folket betraktar sig SVT i någon mening som hemlös, eller folkhemslös. Bara då kan den största tv-högtiden inledas med att rycka svenska flaggor ur granen.

Det har sagts att institutioner inte faller efter angrepp utifrån, utan imploderar under sin egen tyngd. Kolossen på Gärdet befinner sig just där. Den interna kulturen har gjort bolaget inkapabel att utföra sitt uppdrag med kvalitet. De föll på eget grepp.

Politisk styrning av public service är inte oproblematisk, men om SVT visar en oförmåga att resa sig ur askan kommer trycket på förändring från allmänheten och politikerna öka. Det kommer SVT inte kunna vifta bort ens med all snoppräkning i världen.

Låt oss hoppas att 2020-talet blir det årtionde SVT hittar hem igen.