Att förutspå framtiden är vanskligt - utom när det gäller tolktjänsten

Den nya tolktjänstutredningen flyttar i skrivandets stund in i Garnisonen på Karlavägen. Om ett och ett halvt år får vi veta vad de kommit fram till. För er som inte orkar vänta till dess kan jag redan nu avslöja vad utredningen kommer föreslå. 

Jag minns mycket väl när direktiven till den förra tolktjänstutredningen kom. Det var i september 2010 och jag höll i pennan. Tio år senare, så när som på två månader, i slutet av juli 2020 kom direktiven till den nya tolktjänstutredningen.

För regeringens del hade tolktjänstfrågan gärna fått fortsätta sin törnrosasömn genom hela mandatperioden. De blev motvilligt uttvingade på banan genom ett tillkännagivande från riksdagen (bet. 2018/19:SoU12 punkt 16, rskr. 2018/19:156). En direkt order från riksdagen, Sveriges högsta beslutande församling dribblar inte ens en regering bort. En utredning till var det tvunget att bli.

Direktiven innehåller inga överraskningar. En särskild utredare, inte en kommitté. Utredningstiden är kort, även om arton månader låter långt. Direktiven stänger som väntat dörren för en statlig tolktjänstmyndighet.

Det enda överraskande är att direktiven så tungt betonar att denna nya utredning ska ta avstamp i de tidigare utredningarna. De som uttryckligen nämns är dels den tio år gamla utredningen som inte skickades på remiss och en departementspromemoria, som sågades under skrattsalvor av tunga remissinstanser. Hörselskadades Riksförbund och Sveriges Dövas Riksförbund kallade promemorian "en förolämpning mot landets alla tolkanvändare". Hur ett avstamp i en sådan produkt ska kunna utgöra grunden för en framtida tolktjänst är förbryllande, såvida man inte tar i beaktande vad som kommer framgå nedan.

Statliga utredningar bemannas vanligen av personer med erfarenhet av arbete i Regeringskansliet och den här utredningen är inget undantag. Kopplingen mellan Myndigheten för delaktighet, utredningen och Socialdepartementet är idémässigt och personellt så stark att utredningen inte kan anses vara annat än bara i formell mening vara fristående från Socialdepartementet.

Sammanfattningsvis placerar Socialdepartementet utredningen i samma hjulspår som tidigare visat sig oframkomliga med samma bemanning som upprepade gånger kört i diket. Jag kan inte se att förutsättningarna för att lösa tolktjänstfrågan förändrats på något avgörande sätt. Därför dristar jag mig till att spekulera i vilka förslag utredningen kommer lämna.

Under senare år har Socialdepartementet visat en barnslig förtjusning över bestämmelser som inte förändrar någonting i sak. Symbolfrågor är ett billigt sätt för regeringar att visa handlingskraft utan att åta sig ett dyft. Därför kommer utredningen att föreslå att regionernas ansvar för tolktjänst flyttas från Hälso-sjukvårdslagen till en egen lag, men utan att innehållet förändras.

Några större förändringar i reglerstyrning, huvudmannaskap eller finansiering eller ansvarsfördelning kommer inte att föreslås.

Regionernas tolktjänst fungerar redan i dag som en slasktratt för de tolkuppdrag som ingen annan aktör i samhället vill ta. Genom gummibegreppet "vardagstolkning" tillåter regionerna att själva sätta ramarna för åtagandet och Socialdepartementet att undkomma ansvar för avgränsningarna genom att skylla på regionernas ramar. Att lagstiftningsvägen sätta ramarna skulle kräva att Socialdepartementet fattade en lång rad svåra beslut och därigenom bli måltavla för den kritik som idag riktas mot regionerna.

En betydligt lättare väg är att göra slasktratten ännu större. Därför kommer utredningen föreslå att regionerna får ett utökat ansvar för tolkning i arbetslivet. Det leder i sin tur till kostnader som staten behöver kompensera regionerna för. Räkna med att den kompensationen blir beräknad till statens fördel och att regionerna kommer behöva skjuta till egna medel. Staten uppvisar en imponerande kreativitet när det gäller att undvika att tillämpa finansieringsprincipen.

Faktum är den här utvecklingen redan är påbörjad. Socialdepartementet har försökt förmå regionerna att ta ett större ansvar för arbetslivstolkning genom att införa ett tillfälligt statsbidrag på 45 miljoner kronor. Sju funktionshindersorganisationer tyckte då att regeringen slängde tolkmiljoner i sjön men kommer att svänga om regionerna ges ett permanent uppdrag för tolkning i arbetslivet.

Utredningen har i uppdrag att ta fram en "handlingsplan för den långsiktiga utvecklingen av tolktjänsten". Det här ska läsas som ett uttryck för att Socialdepartementet inte vill se röken av tolktjänsten på många år.

Min bedömning är dessvärre att utredningen inte har vad som krävs för att leverera något svar på hur en långsiktig utveckling ska gå till. Här kommer det duckas rejält. I stället kommer de leverera en sockervaddsbakelse till handlingsplan med riklig förekomst av ord som "främja processer, verka för strukturer" och "identifiera, bevaka, följa och medverka till".

Utredningens kommer nyttja nödutgången att föreslå att en nationell samordnare utses för att arbeta vidare med frågan genom dialog med alla berörda parter. Den dialogen ska resultera i konkreta och praktiska lösningar på en lång rad problem, som till exempel att alla tolkcentraler i hela landet måste göra exakt samma prioriteringar.

Kvar finns sedan ett knippe mer tekniska frågor som t.ex. samordning av bokning av tolktjänsten och utveckling av tekniska hjälpmedel för ökad tillgång. Bollar som kommer passas vidare till olika myndigheter eller den nationella samordnaren för ytterligare utredning.

De fundamentala frågor på vilka tolkcentralens framtida utveckling vilar kommer inte att besvaras av den här utredningen eftersom varken Socialdepartementet, MFD eller utredningen har några svar på de frågorna.

Därför har utredningen getts i uppdrag att besvara de frågor som Socialdepartementet redan har svar på.

Därför behöver man inte vara clairvoyant för att veta vad betänkandet kommer innehålla, det räcker med att känna till historien.