Funktionshinderspolitik minus politik

Mänskliga rättigheter är basen för funktionshinderspolitiken, slår Styrutredningen fast. Idén om mänskliga rättigheter har bred acceptans i samhället, ingen kan vara emot dem. Samtidigt är bristen på realpolitik så akut att Styrutredningen känner sig nödgade att vädja till politiker att engagera sig i kampen. Hur hamnade vi här?

Funktionshinderspolitikens förflyttning in i mänskliga rättighetskontexten är en mycket medveten utveckling vars motor finns i funktionshindersorganisationerna. Den bärande tanken är att MR ska användas som ett verktyg för att förändra samhället till fördel för personer med funktionsnedsättning.

Det arbetet bedrivs på åtminstone två sätt; dels juridiskt, där rättsfall tas fram för att prövas i domstol. Fördelningspolitiska beslut fattas i allt högre grad av domstolar istället för våra folkvalda, vilket bidrar till en avpolitisering av funktionshinderspolitiken.

Ett andra arbetssätt är det retoriska. MR används som argument för att någon person eller grupp av personer har rätt till någon viss insats eller förmån. "Om jag inte får som jag vill bryter du mot mina mänskliga rättigheter". MR används som ett trumfkort tystar all diskussion. Man kan inte kompromissa med mänskliga rättigheter. De är, kort och gott, ett krav du måste tillgodose.

Här visar sig MR-idéns underton av moralisk överlägsenhet. Ingen kan ifrågasätta ett påstående med MR-grund utan att framstå som en moraliskt klandervärd person, alldeles oavsett om den sakliga grunden för ifrågasättandet är relevant. Det du säger är inte bara fel, du är en osedvanligt dålig människa.

Med diskussionen dör också det politiska intresset, för vilken politiker vill anklagas för att kränka någons mänskliga rättigheter?

MR-retoriken döljer därför effektivt de målkonflikter, kompromisser och gränsdragningar som präglar politik när den ska ges konkret form. I synnerhet på kommunal och regional nivå är politiken i mindre grad idépolitisk och mer realpolitisk. Utan realpolitisk diskussion i demokratisk anda förblir MR-konventioner bara ord på ett papper.

På flera håll i betänkandet från Styrutredningen (SOU 2019:23) som presenterades i veckan, vädjar utredningen till politiker på alla nivåer att stödja den nya funktionshinderspolitiken, så att den ska kunna förverkligas. Funktionshinderspolitiken är uppenbarligen avpolitiserad.

Funktionshinderspolitiken drivs av aktivistiska tjänstemän som tillsammans med funktionshinders-organisationerna skjuter politikerna framför sig. Kom ihåg att upprinnelsen till Styrutredningen var ett uppdrag till Myndigheten för delaktighet att ta fram en ny funktionshinderspolitik. Opolitiska tjänstemän förväntas producera politik. Hjulen i vårt demokratiska styrsystem snurrar baklänges, precis som statsvetarprofessorn Bo Rothstein påpekade redan 2007.

I ett särskilt yttrande i Styrutredningen framför två funktionshindersorganisationer, Funktionsrätt Sverige och Lika Unika, klagomål på utredningens i deras mening alltför klena resultat. Där uttrycks också att regeringen måste ta ansvar för att utveckla det sakpolitiska innehållet.

Funktionshindersorganisationerna har ett oerhört stort inflytande över politikområdet. De var i högsta grad pådrivande för att MR-idén blivit bas för funktionshinderspolitiken. Sambandet mellan MR-logikens inträde och realpolitikens utträde från politikområdet borde stämma alla involverade parter till eftertanke, inte minst funktionshindersorganisationerna.