Facit om tolktjänsten

För två år sedan stack jag ut hakan och försökte mig på att förutse vilka förslag tolktjänstutredningen skulle lämna vid avslutat värv. Det har blivit dags att utvärdera mina förutsägelser. Fick jag rätt eller fel?

Ett förslag om en ny tolktjänstlag, inga stora förändringar av huvudmannaskap eller finansiering, en tandlös handlingsplan och en längre rad uppdrag till andra myndigheter att utreda saker vidare var de punkter där jag fick rätt. Inga konstigheter.

Fel fick jag i frågan om tolk i arbetslivet, där ett utökat uppdrag till regionerna låg närmast till hands i mina ögon. Utredningen föreslår att Arbetsförmedlingen ges en halv miljard kronor för tolkning i arbetslivet. Den såg jag inte komma, framför allt för att jag utgick ifrån att statens vilja att lassa in nya pengar i tolktjänsten är ytterst begränsad. På den punkten har jag inte ändrat uppfattning. Jag tvivlar på att ens utredningen själv tror att förslaget kommer flyga, de lämnade förslaget för att tillfredsställa funktionshindersorganisationernas krav.

En nationell samordnare, den annars så trendiga modellen att låtsas få saker gjorda, fick jag också fel i. Det blev ingen sådan. Samordningsspåret fick en annan inriktning. Utredningen föreslår att Myndigheten för delaktighet får en permanent nationell samordnande roll. En illa mörkning av förslaget görs genom att kalla det en "bedömning" och inte ett "förslag", men det framgår tillräckligt tydligt att utredningen gärna skulle se att Myndigheten för delaktighet ges uppdraget. 

Regeringens särskilda utredare föreslår alltså att generaldirektören för Myndigheten för delaktighet ges ett utökat uppdrag och ansvar för att nationellt samordna och följa upp regionernas tolktjänst. Att denna särskilda utredare och denna generaldirektör är en och samma person är förstås bara en slump. Likaså att MFD:s remissvar fullkomligt jublar över den särskilda utredarens alla förslag. Remissvaret är undertecknat av den särskilda utredaren, nota bene i rollen som generaldirektör. 

Som jag konstaterade i min ursprungliga rant framgår det mellan raderna i utredningens direktiv att Socialdepartementet inte vill se skymten av tolktjänsten framöver. På den punkten har utredningen levererat. Om utredningsförslagen genomförs kommer regeringen att kunna hänvisa allt som rör tolktjänsten till Myndigheten för delaktighet. Tolktjänstfrågan är därmed bortstädad från regeringens bord för all överskådlig tid. 

Sammanfattningsvis prickade jag in ett större antal rätt än fel, men någon fullträff blev det inte i mina förutsägelser. Den största av mina missbedömningar var min förutfattade mening om utredningens utredningsambition. Jag antog att en statlig offentlig utredning skulle bena ut saker, förtydliga och mångsidigt belysa de aktuella frågorna på faktamässiga grunder. I stället blev det i huvudsak en ideologisk produkt.

Det tolktjänstutredningen har åstadkommit, förutom att städa bort frågan från Regeringskansliet, är att pressa in tolktjänsten i det funktionshinderspolitiska ideologiska ramverket. Att iskalla fakta om tolktjänsten och dövas både historiska och nuvarande situation på en lång rad väsentliga punkter utmanar dessa dogmer är inget som utredningen bekymrar sig över. 

Alla ideologier har sina dogmer, funktionshinderspolitiken är inget undantag. Ideologier är inte empiriska. De bryr sig inte om verkligheten. Utredningens oförmåga att med integritet, nyfikenhet och ödmjukhet utreda de faktiska förhållandena utan ideologiska skygglappar har lett till en slutprodukt med mycket begränsad användbarhet. De har ritat en karta över ett landskap som inte existerar. Det såg jag faktiskt inte komma.