Både ock, tack!

Sverige är ett land som är utomordentligt dåligt på att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det brukar bli antingen eller. Antingen analogt eller digitalt. Kontant eller kort. Klimataktivist eller miljöbov. Svart eller vitt. Funktionshinderspolitiken är inget undantag.

När nuvarande inriktning på Sveriges funktionshinderspolitik formades för sisådär 20 år sedan, valde regeringen att döpa propositionen till "Från patient till medborgare". Namnet valdes för att manifestera perspektivskiftet att personer med funktionsnedsättning inte skulle ses som patienter utan som medborgare. Som konsekvens ska politiken ägna sig åt att förändra samhället, inte längre individen. Så här beskrev regeringen själv synvändan:

"Den moderna svenska handikappolitiken har på många sätt sina rötter i 1960-talets jämlikhetssträvanden. Fram till dess dominerades synen på personer med funktionshinder av att problemet låg hos individen. Det var funktionsnedsättningen och andra fysiska eller psykiska svagheter eller begränsningar hos individen som orsakade svårigheterna att leva ett liv som andra. De offentliga insatserna var därför i huvudsak begränsade till institutioner och med påtaglig medicinsk prägel. Under 1960-talet skedde gradvis en svängning av synsättet till att fokusera på de problem som samhällets utformning medförde för personer med funktionshinder. Men även den allmänna samhällspolitiska debatten ökade uppmärksamheten på att det var samhället som skulle förändras. Den största betydelsen för denna utveckling hade funktionshindrade själva genom sina organisationer. Det miljörelaterade handikappbegreppet anammades snabbt av handikapprörelsen. I Handikappförbundens Centralkommittés (HCK:s) program Ett samhälle för alla från år 1972 slås fast: "Handikapp är i stor utsträckning en följd av brister i samhället. Därför kan handikapp elimineras. Det gör man genom att förändra samhället. Denna definition av var problemen fanns gjorde handikappfrågorna långt mer politiska än tidigare." (Prop. 1999/2000:79) Från patient till medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken. s.11).

Den här ambitionen att skifta perspektivet på personer med funktionsnedsättning ställs som synes ovan i kontrast med det gamla, förlegade synsättet som fokuserade på nedsättningen i individens funktion. Mer tydligt uppställt som en dikotomi, ett antingen eller, kan det inte bli. Det medicinska perspektivet sammanlänkas också direkt till de institutioner för vård och boende som avslöjades rymma livsvillkor för de boende som ingen vill ha åter. Regeringen ville distansera sig från historien och de förhatliga "institutionerna med påtaglig medicinsk prägel" , sopa rent bakåt.

Den här ideologiska inriktningen har dominerat funktionshinderspolitiken sedan dess. Idag är det ingen som ifrågasätter eller försöker nyansera den här "sanningen". Det fungerar som en que för att signalera sitt innanförskap i funktionshindersideologin. Det har blivit en dogm, kort sagt.

En konsekvens av denna dogm, som inte uppmärksammats alls så vitt jag vet är denna: Om det medicinska perspektivet förknippas - som vi sett - med de förhatliga institutionerna och en förlegad människosyn, något som dumpats på historiens skräphög, hur levande kan funktionshinderspolitiken bli i hälso-och sjukvården? Och vilken syn har staten då på verksamheter som verkar i denna medicinska kontext. Professioner som bekräftar det som patienterna redan vet och som är orsaken till att de sökt sig till sjukvården, att problemet faktiskt ibland ligger hos patienten.

Habiliteringen är den vårdgren i hälso- och sjukvården som är specialiserad på personer med funktionsnedsättning. Trots att vårdgrenens målgrupper ofta har mycket stora vårdbehov har habiliteringen svårt att hävda sig i ett nationell funktionshinderspolitiskt sammanhang. Jag tror att det i hög grad beror på valet att förkasta det medicinska och paramedicinska perspektivet. Habiliteringens budskap är att funktionsnedsättningen finns hos individen och ibland försvinner den inte, hur gärna vi än vill och hur mycket vi än förändrar samhället. Och samtidigt; att det finns mängder med saker vi tillsammans kan göra för att leva livet så fullt vi kan, trots allt. Ett budskap som går helt på tvärs med den statliga funktionshinderspolitiska ideologin, men helt i linje med den statliga sjukvårdspolitiken.

När Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd för första gången delar ut 50 miljoner till funktionshindersforskning går hela slanten till forskning som "fokuserar på relationen mellan personer med funktionsnedsättning och deras omgivning. Det kan till exempel gälla faktorer och processer i samhälle och miljö som gör funktionsnedsättningar till funktionshinder". Den medicinska vetenskapen blir på förhand diskvalificerad från att tilldelas forskningsmedel från Forte. Det är en direkt konsekvens av den funktionshinderspolitiska beröringsskräcken för det medicinska perspektivet.

Den svenska funktionshinderspolitikens perspektivskifte från patient till medborgare har lett till att patienten kastats ut med badvattnet. I sin iver att distansera sig från institutionernas historia och ikläda sig rollen som pionjär för det nya moderna och framtida förbisåg staten att personer med funktionsnedsättning också är patienter. Hundratals fysioterapeuter, psykologer, arbetsterapeuter, logopeder, kuratorer och specialpedagoger i landets habiliteringar utgör ett avgörande och efterfrågat stöd för tiotusentals personer med medfödda och ofta livslånga funktionsnedsättningar och deras barn, föräldrar och familjer.

Hur bakåtsträvande det än kan tyckas så är det medicinska perspektivet fortsatt relevant i funktionshinderspolitiken. Verkligheten är för komplex för antingen-eller-frågor. Det är inte fråga om kött eller fisk, stad eller land. Det är frågan om att tillåta flera perspektiv så att svaret på de funktionshinderspolitiska frågorna oftare får bli "både ock".